MYBASE

 

Medans de andra grabbarna fortsatte förberedelserna inför Sarexp 2010 så tog jag en paus i planerandet, lämnade över mina ansvarsområden och företagskontakter, packade ryggsäcken men badshorts, en bok om idrottspsykologi och min kamera. Sen tog jag planet söder ut. Skönt att komma iväg från höstmörkret, men det blev ingen vanlig solsemester, inte riktigt min stil. Destination Israel, Västbanken, där jag hälsar på min flickvän Josefin som arbetar som volontär på en palestinsk skola.

 

 

Vi bor i skuggan utav den mur som Israel byggt för deras säkerhet. Muren är stämplad som olaglig i den internationella domstolen i Haag men får stå kvar och byggas ut för att USA har lagt vetorätt på beslutet. Det ledande partiet i Vita Huset skulle tappa alldeles för många röster från det amerikanska folket om de inte skulle stödja Israels okupation av Västbanken, eller jag menar, Israels säkerhetsbarriär mot Västbanken, då detta är en stor religionsfråga.

 

Vi bor i Betlehem, men åker nästan varje dag in till Jerusalem som ligger på andra sidan muren. Varje gång måste vi gå igenom en hårt bevakad ”check point” där pass ska kontrolleras, väskor och bilar genomsökas. Men vi slipper lämna fingeravtryck, visa upp reglerade arbetstillstånd och hålla oss till vissa tider som palestinerna behöver. Vi är ju svenskar.

 

 

Vi har rest runt mycket i landet och sett att många av de palestinska byarna och städerna är bevakade och omringade av israelisk militär. Vem som helst får inte åka in eller ut hur som helst, men det går med ett svenskt pass och tålamod. Vi blev ofta tillsagda och utfrågade av soldaterna, det vanligaste vi fick höra var: ”No, you can’t go in there. It’s too dangerous”, ”Why do you want to go there? There is nothing to see” och “They will throw stones at you!”. Men varje gång vi kommer in till ett avskuret sammhälle så möts vi av glada och nyfikna människor som snarare kastar fallaffel och arabiskt kaffe på oss än stenar. De frågar nästan alltid vad vi tycker om muren och hur vi ser på deras situation hemma i Sverige. Det är svårt att svara på frågorna, innan jag åkte ner hit så visste jag knappt att det fanns en mur.

 

 

”Now you know that we aren’t any terrorist”. Det finns extremenister på båda sidor. Fanatiska bosättare som får skydd av Israelisk militär för att okupera palestinska marker, till och med bostäder. Hamas på Gaza remsan som gör allt för att ständigt irritera Israel med oförklariga terrordåd. Allt detta hör vi för jämnan i svenska nyheter, men det är sällan någon reagerar längre. Kriget är inne på sitt 61:a år och okupationen på sitt 42:a. Det en av världens mest svårlösta situationer och många säger att det har gått för lång tid. Det är synd att våra världsstyrande organ, som USA och FN, inte lyckas sammarbeta för att hitta en lösning.

 

Kolla in mitt pågående projekt på www.vintersarek.se där jag mer frekvent kommer att blogga framöver.

Tiden går fort, jag har inte hunnit skriva sen jag kom hit som ni märkt, men efter påtryckninar från vänner och en överansträngd axel med ett snöoväder utanför så har jag fått en tidslucka till att försöka sammanfatta de två gånga månaderna här på Kebnekaises fjällstation. Två månader har gått sedan jag lämnade umeå, vilket innebär att det börjar bli vår. Skönt att det är knappt tre månader kvar tills midsommar då vi återigen går mot mörkare tider. Jag är alltså tillbaka i Kebnekaise, samma ställe som bilden här ovan visar. Den är tagen just under sydtoppen med vy norrutöver. Jag tog den bilden i sommras och nu har jag fått fler tillfällen till att ta nya bilder just där ifrån. Här kommer några;

Ja, hur har jag det då? Alla som har varit på ett riktigt bra läger i sin ungdom kan nog förstå. Människor från hela sverige i samma åldersgrupp, iallafall i sinnet, som är öppna för nya relationer, äventyr och upplevelser. Det är lättsamma människor som vet att det blir inte roligare än vad man gör det, och visst vet vi hur man gör roliga saker! Ett exempel är när jag och min chef stod trötta i den stängda receptionen och försökte få dagskassorna att stämma, för att sedan gå direkt till personalbostaden för att vira in sig i ett varsitt lakarn i förberedelse för en fest med toga tema, så man kan säga att det är en avslappnad relation mellan arbetskolegorna.

Men togafester har vi inte varje dag. Det jag uppskattar mest i vardagen är närheten till ingenting, men ändå allt. Det är inte många ställen jag har bott på som har ski in/ski out eller climb in/climb out. Hela fjället blir en enda stor lekplats. Att kunna knäppa på sig pjäxorna, kliva i selen och limma på stighudarna direkt efter jobbet och sedan kasta sig ut i ett av Sverigest mest spektakulära åk (efter tre timmars lite tyngre eftermiddagspromenad) är livskvallité. Är man ledig en dag och vädret tilllåter är det bara att bestämma sig vid frukosten om man ska bestiga Sveriges högsta topp eller bara gräva en solgrop i en snödriva och fylla den med renskinn, fika och vänner. Eller varför inte kombiera båda två. Är man ledig en helgen brukar en weekend i Tarfallastugan vara populärt, stugan ligger i Sveriges glaciärtätaste område, omgivet av spetsiga berg med snöfyllda rännor som väntar på att bli dekorerade med slingrande ormar av våra skidor. Det är en enklare livstil i tarfalla med vedeldade kaminer, ingen el eller rinnande vatten. Less is more. Visst låter det underbart. Nu berättar jag inte den gråa historien när jag satt inblåst där i tre dagar och två nätter alldelens ensam. Det har jag förträngt för tillfället men det kan bli en bra historia att berätta senare i livet.

Så visst är det dåligt väder ibland, det har varit några kraftigare stormar här faktiskt, vi har haft vindstyrkor på 30s/m bara här på stationen vilket gör att den mesta snö som faller blåser helt enkelt bort, ett tag så var det helt renblåst i dalen nedanför oss. Så puderåken är sällsynta, men de finns och som en vis man en gång sa: han som söker skall finna.



När vädergudarna inte är på humör så finns det andra ställen att fly till än tarfalla. Som man säger så är det bara fantasin som sätter gränser, och här finns det inga. Ett gammalt kallförråd har blivit ombyggd till en klätterhall. Och nu menar jag inte hall som gymnastikhall utan farstuhall. Det är en liten skrubb som vi kallar för Climb-inn, där väggar och tak blivit smyckade med klättergrepp. Inte så imponerade vid första synen, men jag lovar att man kan göra klättringen svår för sig och få träningsvärk i underarmarna ändå. Jag brukar också sitta några timmar i veckan på en motionscykel inklämd i en maskinrum för att få upp flåset en aning till årets alpintävling som någon tok (jag) tyckte jag skulle ställa upp i. Man kan även åka monoski, appropå....

Men visst blir det jobb också. Mitt Huvudområde är receptionen och butiken på stationen. Där det även ingår att tvätta och städa ibland. Men jag har också jobbat på vaktmästeriet där jag verkligen trivs. Tar hand om det lokala reningsverket, återvinningen, komposteringen och allt som krånglar (De där lät ju inte alls kul). Kan lägga till att det innebär många utomhusarbeten, skoterkörning, finsnickerier och fikaraster. (Så, lite bättre).

Jag tjänar inga större pengar på jobbet, iallafall om man jämnför med vad mitt tidigare jobb på Volvo gav. Men jag äter och bor billigt. Småutgifterna är få när man sällan tar en fika på stan eller går på bio. Det är två mil med skidor plus en timme med buss enkel väg till närmaste stad, Kiruna. Men internethandel är däremot något som lätt kan missbrukas. Vilket leder till att det lilla som kommer in på kontot har en vana att gå snabbt vidare till någon internetsajt som säljer alpin eller friluftsutrustning i syfte för att man ska kunna ta sig ännu längre bort, närmare ingenting.

Mer kommer nog eftersom, ska försöka bättra mig. Men som sammanfattning; det är lätt att leva enkelt.

Nu så är julstöket är över och ett nytt år har tagit fart. Har chillat i Sävar på alla de sätt man ska. De flesta av mina närmaste vänner har precis som jag valt att komma hem till byn över jul och nyår för att träffa nära och kära, äta sig mätt och bara känna sig hemma för en stund. Det har blivit många sena nätter fyllda med sällskapsspel och skitsnack.. allt är som vanligt igen. Jag, mor och far försöker hinna ut i skogen på skidor de få timmarna solen skiner men hinner oftast inte hem innan det blir mörkt. Dagarna är kalla och så korta att solen knappt hinner gå upp innan den går ner igen. Ångrar inte en sekund att vi åkte hem tidigare än planerat, jag gillar att frysa! Försöker lära mig det här med skidor också så jag är redo för kebne om en månad. Måste väl berätta att jag började starkt med att åka baklänges ut för "källarbacken" in i mammas björbärsbuskar vilket ledde till att jag sträckte ryggen så mycket att jag fick lov att fara till naprapaten... Men jag har även fått tag i en kite av min käre ex-sambo slash lumparpolare Jesper, väntar ivrigt på mer vind så ska det snösurfas utan dess like på de norrländska sjöarna!

Ser du något ovanligt med rubriken? Ja, två stycken å:n.. Då satt man här igen. Just D sjunger om jul igen på köksstereon, mamma står och kokar knäck vid spisen, rocky ligger och latar sig framför brasan och det är vitt, mörkt och kallt utomhus.

Det bestämdes redan när vi var på väg till Vietnam, att vi skulle hem till jul. Hildas syrra gifte sig igår i Sthlm och eftersom jag ändå ska till Kebne och jobba i februari så kändes det vettigare att fara hem just innan jul än just efter. Jul ska ju faktiskt firas hemma med familjen, nära och kära. Från början var det ett tveksamt beslut men direkt när flygbiljetten från Singapore till Sthlm via London var ombokad och siktet omställt så kändes det helt rätt. Vi kom inte riktigt för oss att berätta för dem där hemma, hoppades på att vi skulle bli välkommna ändå, trotts utan varsel.

Jag ringde syrran när jag var på arlanda och frågade om hon kunde hämta mig på flyget i umeå inom någon timme, det tog ett tag innan hon förstod att det inte var ett skämt. En timme senare var vi på väg in mot stan och Hanna skulle hämta upp både mor och far från deras jobb innan de skulle ut till sävar, så det passade bra. Gissa om jag såg en förvånad (delvis chockad) mor när jag knackade på hennes kontor och klev in; "God jul mamma!" och även far fick titta någon gång extra på mig innan han förstod att det var jag som satt tyst i baksätet i bilen påväg hem. Många glada tårar.

Konstigt hur fort det gick att komma hem. Efter att åkt tåg i flera veckor österut och villat omkring i ingenstanns någonstanns på andra sidan jorden i två månader så tog vi ett plan till singapore på två timmar, sen ett annat på 20 timmar och så satt man vid köksbordet i Sävar igen. Och allt ser ut precis som man lämnat det. Konstig kännsla att bara dimpa ner på ruta ett igen..

Men nu är julstöket ifull gång och jag tror aldrig jag njutit så mycket av det. Lillsyrran kommer hem på måndag och då är hela familjen samlad och jag känner att det kommer bli en underbar jul, iår igen.

Kommer med uppdatering om hur det var sista veckorna i Vietnam och Singapore inom tid, med bilder. Kommer fortsätta blogga nu under jul/nyår och sedan börjas det ett nytt kapitell; Pjolles basecamp, om livet i Kebnekaise.

Borta bra hem hemma bäst. Glad fjärde advent!

7/12 Hui Ne 16:00

Hamnade i surfparadiet Hui Ne, strax norr om huvudstaden Saigon. Det ar mest kite och vindsurf och forhallanderna ar grymma! For bra for mig.. :P Iaf sa var vi i saigon en dag, det kandes som att det rackte, vi ar val lite less pa stader. Vi gick en snabb stadsvandring och sag det man skulle se, lagomt imponerad. Daremot sa var det inte sa kaotiskt som jag har hort, visst var det sjukt mycket moppar overallt men inte varre an i Sorsogon. Det jag tyckte var mest intressant var typ el och telefonledningarna, hur de har dragit dem over gatan. Jag ska lagga upp en bild sa kommer ni forsta....

Nu har jag precis kommit fran stranden och ar fortfarande illamaende efter allt saltvatten jag har svalt. Det ar val det jag har blivit bast pa hittills. Tar kitelektioner men oftast sa blaser det for hart eller ar for stora vagor sa det gar inte sa snabbt i min utvacklig dar. Grymt mycke svarare an att kita pa sno speciellt om man inte ar vagsurfare och lar sig hur man ska lasa vagorna. Jag gor det med munnen oppen. Blandat resultat. Sa jag forsoker lara mig hur vagorna fungerar ocksa genom att glida omkring pa en body board vilket slutar med att jag flyger omkring som en socke i en tvattmaskin som loper amok pa centrifugfunktionen. Resultatet ar sand i brallorna och ogonen och annu mer saltvatten i magen. Gott. Men roligt ar det! Annars ligger vi och solar och tittar pa andra vindsurfare och kites, de finns en del grabbar (Nagon enstaka tjej ocksa) som ar sjuuukt duktiga, gor volter med vindsurfingbradorna och flyger 30meter med kites.. Ska till stugan sen i sommar och trana mer pa det jag sett. ;)

Jag blir inte rastlos iaf, det kan jag lova. Och det ar san skillnad mot lugna Filippinerna dar vi blev chockade den gangen vi sag en vasterlanning. Pa bussen hit fran saigon sa traffade vi ett par ifran Kalix och det bor typ fem andra svenskar fran olika delar av landet bara pa vart hotell.. Kommer stanna har i minst en vecka till!

Glad andra advent!

2/12 Legaspi 18:00


Tre kilometer vit strand kantad av svajjande palmer, turkosa vatten temperatur runt 30grader, inte en vasterlanning pa tva veckor, inga patrangande forsaljare, stekande sol, pa en o mitt i Filippinerna..  En vecka i paradiset. Vi hittade det! Men var det verkligen sa bra?

Med flyg fran manilla hamnade vi i vulkanstaden Legapsi for att sedan aka buss tva timmar till Sorsogon, dar bytte vi till en timmes jeepney till Gubat dar vi tog en 20 min tricyckel till fiskebyn Rizal och Rizal Beach. Redan i Legapsi markte vi att vi undkommit turistfallorna och gissa om vi sedan tog oss ut till ingenstanns. Sorsogon var den minsta staden med mest kaos i som jag nagonsin varit i, som peking varsta mopedgator fast med bara tricyckles som korde overallt pa. Det blev inte battre av att det inte fanns trottarer och att forsaljare stod mitt i gatan och skrek om ris pa rea. Vi bytte snabbt till en jepneey som var full med torkad fisk och hamnade i Gubat, en by som vi kom att tillbringa lite mer tid i. Dar fick vi tag i en tricykel som korde ut oss till Rizal, 4km ut mot kusten. Vyn var underbar och vi kom fram till ett trevaningsbetonghotellkomplex. Och vart var alla manniskor?!  Vi gick in och mottes av agaren Johnny, han holl pa att skriva en bok och passade pa att ta hand om hotellkomplexet sahar nar det ar "off season" (Det ar filipinsk vinter, tro det eller ej och ingen ar pa semester foran jul..) Han berattade att restaurangen pa hotellet var stangd men vi fick anvanda koket om vi ville. Vi blev lite skrajja och undrade vart vi skulle fa mat, men tydligen fanns det en liten lokal restaurang langs stranden som fortfarande hade oppet. Vi fick ett rum nagon vaning upp och dar blev vi nastan pacyklade av Johnnys lille sjuarige son som cyklade omkring i korridorerna pa sin trehjuling. Langre bort i korridoren tyckte jag att jag skymtade tva sma tvillingflickor som holl varandra i handen men det var nog bara en synvilla. Val i rummet sa sag vi till var forskrackelse att det var nagon som skrivit "REDRUM" pa badrumvaggen med rott lappstift............ Ja, ni ser vart jag forsoker komma. Det var en anings scary och det var val inte riktigt vad vi hoppats pa..

Val nere pa stranden sa forvann alla tankarna om hemsokta hotell. Vi gick langs den ode stranden och sag nagra fler stangda hotell. Det har var alltsa en Filippinsk resort dit inga vasterlanningar brukar fara och eftersom lokalinvanarna inte har semester sa var det tomt pa folk. Vi hittade dock en liten restaurang i byn som en gammal gumma agde dar vi kunde ata lokal frukost (fisk med ris, agg och ris, fisk och agg, ris med ris eller torkad fisk med torkat ris, med mera, med mera).

Forsta dagarna tillbringade vi pa strandhanddukarna och med vara bocker i handerna, ibland tog vi moppetaxi in till Gubat for att ata middag, det fanns aven ett litet internetcafe dar. Livet var ju underbar, okej att hotellet var stort och ode men det gjorde inget nar aven stranden var stor och ode.. Dagarna gick och jag hade last ut mina bocker och simmat med vagorna, klattratt i palmerna och byggt alla olika slags sandslott. Jag och Hilda promenerade ofta langs stranden men helt plotsligt markte vi att vi borjade promenera pa varandras nerver ocksa...

Ni som kanner mig vet hur grinig jag kan bli nar jag ar understimmulerad och det var precis det jag holl pa att bli.. det fanns ingen att prata med (forutom Hilda, men det raknas inte.. ;) ingen surfbrada, moppe, snorkelutrustning att hyra och de langa turerna in till Gubat var inte sa roliga lagre. Nar vi for till internetkafeet sa kom jag pa mig sjalv att sitta och bestalla tackbyxor och annan snowboardutrustning, kolla snowboardfilmer pa youtube och jag var helt inne i dagdrommar om sno och svensk jul.. Det brast mellan mig och Hilda och vi sa de klassiska replikerna "Jag vill inte resa med dig langre!!!" till varanda..... Jag satt pa stranden sag inte det underbara framfor mig, blev fortvivlad och hemlangtan trangde sig pa mer an nagonsin... Som tur ar var det inte forsta gangen vi brakade sa vi gjorde ett forsok att analysera vad det var som holl pa att ga snett i detta paradis, dar allt ska vara sa perfekt, kande mig lika dramatisk och lojlig som Robinson Robban...

Vi kom overrens att bada tva var understimulerade och att det ar helt okej att bli less pa nagon efter att varit strandsatta i en vecka pa denna ode strand och det var nastan tva veckor sedan vi hade pratat med en annan vasterlanning.. Tiden pa stranden hade runntit ut i sanden (hahaha) och det var dags att dra sig tillbaka till Manila, lika bra kanske. Men trotts all drama som skedde och att vi inte riktigt kande oss som hemma dar sa var det anda lite sorligt att ta farval till Johnny och gumman i restaurangen. Och nu bara nagon dag senare, sa nar man tittar tillbaka sa ser man tydligast, trotts allt, bara de ljusa stunderna i pa dramastranden. Man hor aterigen vagornas brus, ser krabbornas eviga springande, kanner lukten av havet, ser gummans vanliga leende och kanner den varma sanden under fotterna.

Visst var det paradiset, det blir bara aldrig som man riktigt tankt sig.. Imorgon drar vi till vietnam, backpackernas mecka Saigon. Forhoppningsvis hittar vi surfbrador och dykutrustning dar, nagra nya vanner och narga nya aventyr...

Glad forsta advent!

Nu har jag mitt dykcert.... heeeelt otroligt! Det brukar ta tre till fyra dagar for folk att ta det men jag och Hilda gjorde det pa tva. :) Det gar inte riktigt att beskriva hur det ar att dyka, ungefar som att fantisera hur det ar att flyga eller vara i rymden. Vi har bara dykt ute vid en o med korallrev, inte ett enda bassangdyk. Det var jag, Hilda, en jattebra instruktor fran australien, en kock/batkapten och en hel bat for oss sjalva. Vi dok 4 olika dyk vid revet och sag de mest konstiga varelserna och vaxterna som fanns, havsskoldpaddor redan forsta dyket! ca 26-30 grader i vattnet och 15-20meter sikt. Vi hade vatdrakt sa det var lugnt (Det var ju sa kallt....). Gjorde massor med ovningar, tog av oss hela utrustningen under vattnet, av med cyklopen, andades fran varandras tuber om man sjalv skulle fa slut pa luft (Vilket jag fick en gang, mer om det sen;) lite livraddning och hur man ska rakna ut hur snabbt man kan ga upp till ytan och hur lange man masta vara uppe vid ytan innan nasta dyk for att andas ut all koldioxid som fastnar i kroppen pga det hoga trycket (Ratt mycke teori kvallstid).
 
Spm sitsta dyket for vi till en 40m djup lagun insprangd i ett berg. Vi fick klattra lite for att ta oss dit med all utrustning och bara forsta synen innan vi hoppade i var helt optrolig. Det som var sa speciellt med den har lagunen (Eller sjon egentligen) var att den hade bade sot och saltvatten men inte blandad for att sotvattnet kom fran varma kallor och hade en temperatur pa 37+ grader! Vi dok i i det "kalla" 30 gradiga vattnet, sikten var pa runt 30m sa bara det gjorde dyket mer speciellt an de i havet. Inga vagor eller strommar heller. Vi gick ner pa 15m djup och med tva decimeters skillnad blev det helt plotsligt 38grader varmt! Inga vatdrakter den har gangen... Skicktet kallas for termocline och det gav ett grummligt ljus och ibland sag det ut som norrsken. Jag svavade fram med ena armen i 30grader vatten och den andra i 38, ett tag, sen borjade det 30gradiga vattnet kannas kallt sa vi gick ner till 18meter.. Solen los upp klippvaggarna runt om som gick stupratt ner och kladdes av stallagiter. Det paminde lite om stallagitgrottorna i Guilin som jag laggt upp foton pa men nu var det inte lysror som los upp berget, vi flog ljudlost fram och det vi var verkligen de enda som var dar... forutom alla cleaning shrimps som krop upp pa ens hand nar man stack den i sanden och genast borjade ata "smuts" fran en, precis som i Nemo.. :)

Jaja, den lyckliga historien slutade iaf med att vi lag kvar sa lange sa vi blev sena till ytan, det var ingen panik alls utan vi hade allt under kontroll. Jag signalerade hela tiden mitt lufttryck till var instruktor och jag som forbrukar ganska mycke syre (Da jag blir sa exhalterad och vill simma omkring overallt) fick lagt tryck forst. Men helt plotsligt nar jag hade ungefar 10min kvar sa borjade min BCD (flytvast som man reglerar med luft om man vill sjunka eller flyta) lacka! jag och Hilda forsokte fixa en slangkoppling som lackte men det fungerade inte. Kande att det borjade bli tugnt att andas, hade bara nan minut luft kvar men vi var bara pa 3meters djup sa ingen panik. Fast vi skulle gora en "safety stop" under vattnet for att andas ut all koldioxid innan man gar upp men det skulle jag inte fa tid till. Jag simmade fram till instruktoren med sista andetaget. Signalerade att jag hade slut pa luft och fick hans extra regulator att andas ur. Vi genomforde var safety stop som planerat och gick sen upp. Inga problem! Ar lite mer skraj nu an da faktiskt. Visst, det var ingen fara alls och vi gjorde precis som vi lart oss. Men anda, det ar ju anda mardrommen att fa slut pa luft under ytan. :)   

skont att skriva av sig lite. Lite svart att ens sjalv forsta vad man varit med om. Igen. Imorgon ska vi ut till nagra vrak. USA sankte 28st japanska krigsfartyg har i en overraskningsattack under 2ww. Ska bli sa tufft! Stannar har en vecka till sen flyger vi till manilla (Forhoppningsvis inte farja, da vi har daaaaliga erfarenheter fran filippinska farjor) och sen flyger vi till Phnom Phen i Vietnamn den 3:e december.. jahoooo!
 
Living the dream. ;)

5/11 Yangshuo 23;45
Typ fjarde dagen har och vi har inte gjort nagor spektakulart sen sisst.. Igar, eller om det var i forrgar, sa for vi pa en cykeltur i regnet, kul att se landet! Landskapet ar otroligt och fortfarande lite overkligt. Dagens projekt var att hitta igen en klatteaffar som vi googlat fram, den hittades och jag kopte mig ett par klatterpjuckor da jag inte tog med mina hemifran. Vi snackade sa gott vi kunde med killarna dar och fick utpekat ett boulderingstalle under ett hangover dar det borde ga att klattra aven om det regnar. 

Vi har bestamt att stanna har ett tag till och struntar i Hainan da det finns strander i vietnam ocksa. Om bulderingstallet vi fick utpekat pa kartan ar bra sa hanger vi dar och blir det battre vader hyr vi kanske scootrar nagon dag eller tar nagon klatterkurs...

4/10 Yangshuo 20;38

Regn, regn och regn.. Det har regnat i en vecka snart.. Guilin var inte sa mkt att hanga i julgranen forutom grottorna. Staden fick oss ocksa att ledsna pa hostelboendet da vi delade rum med nagra Irlandare som inte var sa noga med hygienen. ;) Vi hittade ett schysst hotell har som bara kostar fem kronor mer an det rekomenderade hostellet dar vi nu tar skydd fran vadret. Igar trottsade vi dock regnet och far pa en mycket blot cykeltur tillsamman med "Batman", en soloresande Hollandare som vi tidigare traffat pa transmongoliska men nu stotte pa mitt pa torget. Ovantat men kul! Vi tog oss till "Moon hill" ett berg med ett hal rakt igenom, frackt. Fin utsikt over det typiskt kinesiska landskapet, molnen svepte runt bergen. Tyvarr sa har min kamera kruppat, igen, men ska sno lite bilder fran Hilda.

Idag har vi dock bara vantat pa att det ska sluta regna, har last ut alla bocker, provat alla olika kaksorter pa supermarket over gatan, bladdrat igenom de 50 kinesiska tvkanaler som bara innehaller reklam och pillat ut allt ludd ur naveln. Vi vet inte om det ar vart att vanta ut regnet ytterligare dagar, senaste rapporten sa att det kommer regna tills pa sondag. Mojligt att vi borjar dra oss mot Vietnam redan nu men det hade varit sa schysst med nagra torra dagar da Yangshou har sa manga naturaktiviteter att bjuda pa! Vi far se som sagt....  

Just det, sa jag att jag hittat havregryn? Det tillsammans med torrmjolk blir "farfars valling", nagot som farmor alltid bjudit mig pa, smakar nastan exakt lika dant. Det ar harligt med en smak man kanner igen! Det har blivit min standard frukost, mellanmal och kvallsmat. ;)