MYBASE

2/12 Legaspi 18:00


Tre kilometer vit strand kantad av svajjande palmer, turkosa vatten temperatur runt 30grader, inte en vasterlanning pa tva veckor, inga patrangande forsaljare, stekande sol, pa en o mitt i Filippinerna..  En vecka i paradiset. Vi hittade det! Men var det verkligen sa bra?

Med flyg fran manilla hamnade vi i vulkanstaden Legapsi for att sedan aka buss tva timmar till Sorsogon, dar bytte vi till en timmes jeepney till Gubat dar vi tog en 20 min tricyckel till fiskebyn Rizal och Rizal Beach. Redan i Legapsi markte vi att vi undkommit turistfallorna och gissa om vi sedan tog oss ut till ingenstanns. Sorsogon var den minsta staden med mest kaos i som jag nagonsin varit i, som peking varsta mopedgator fast med bara tricyckles som korde overallt pa. Det blev inte battre av att det inte fanns trottarer och att forsaljare stod mitt i gatan och skrek om ris pa rea. Vi bytte snabbt till en jepneey som var full med torkad fisk och hamnade i Gubat, en by som vi kom att tillbringa lite mer tid i. Dar fick vi tag i en tricykel som korde ut oss till Rizal, 4km ut mot kusten. Vyn var underbar och vi kom fram till ett trevaningsbetonghotellkomplex. Och vart var alla manniskor?!  Vi gick in och mottes av agaren Johnny, han holl pa att skriva en bok och passade pa att ta hand om hotellkomplexet sahar nar det ar "off season" (Det ar filipinsk vinter, tro det eller ej och ingen ar pa semester foran jul..) Han berattade att restaurangen pa hotellet var stangd men vi fick anvanda koket om vi ville. Vi blev lite skrajja och undrade vart vi skulle fa mat, men tydligen fanns det en liten lokal restaurang langs stranden som fortfarande hade oppet. Vi fick ett rum nagon vaning upp och dar blev vi nastan pacyklade av Johnnys lille sjuarige son som cyklade omkring i korridorerna pa sin trehjuling. Langre bort i korridoren tyckte jag att jag skymtade tva sma tvillingflickor som holl varandra i handen men det var nog bara en synvilla. Val i rummet sa sag vi till var forskrackelse att det var nagon som skrivit "REDRUM" pa badrumvaggen med rott lappstift............ Ja, ni ser vart jag forsoker komma. Det var en anings scary och det var val inte riktigt vad vi hoppats pa..

Val nere pa stranden sa forvann alla tankarna om hemsokta hotell. Vi gick langs den ode stranden och sag nagra fler stangda hotell. Det har var alltsa en Filippinsk resort dit inga vasterlanningar brukar fara och eftersom lokalinvanarna inte har semester sa var det tomt pa folk. Vi hittade dock en liten restaurang i byn som en gammal gumma agde dar vi kunde ata lokal frukost (fisk med ris, agg och ris, fisk och agg, ris med ris eller torkad fisk med torkat ris, med mera, med mera).

Forsta dagarna tillbringade vi pa strandhanddukarna och med vara bocker i handerna, ibland tog vi moppetaxi in till Gubat for att ata middag, det fanns aven ett litet internetcafe dar. Livet var ju underbar, okej att hotellet var stort och ode men det gjorde inget nar aven stranden var stor och ode.. Dagarna gick och jag hade last ut mina bocker och simmat med vagorna, klattratt i palmerna och byggt alla olika slags sandslott. Jag och Hilda promenerade ofta langs stranden men helt plotsligt markte vi att vi borjade promenera pa varandras nerver ocksa...

Ni som kanner mig vet hur grinig jag kan bli nar jag ar understimmulerad och det var precis det jag holl pa att bli.. det fanns ingen att prata med (forutom Hilda, men det raknas inte.. ;) ingen surfbrada, moppe, snorkelutrustning att hyra och de langa turerna in till Gubat var inte sa roliga lagre. Nar vi for till internetkafeet sa kom jag pa mig sjalv att sitta och bestalla tackbyxor och annan snowboardutrustning, kolla snowboardfilmer pa youtube och jag var helt inne i dagdrommar om sno och svensk jul.. Det brast mellan mig och Hilda och vi sa de klassiska replikerna "Jag vill inte resa med dig langre!!!" till varanda..... Jag satt pa stranden sag inte det underbara framfor mig, blev fortvivlad och hemlangtan trangde sig pa mer an nagonsin... Som tur ar var det inte forsta gangen vi brakade sa vi gjorde ett forsok att analysera vad det var som holl pa att ga snett i detta paradis, dar allt ska vara sa perfekt, kande mig lika dramatisk och lojlig som Robinson Robban...

Vi kom overrens att bada tva var understimulerade och att det ar helt okej att bli less pa nagon efter att varit strandsatta i en vecka pa denna ode strand och det var nastan tva veckor sedan vi hade pratat med en annan vasterlanning.. Tiden pa stranden hade runntit ut i sanden (hahaha) och det var dags att dra sig tillbaka till Manila, lika bra kanske. Men trotts all drama som skedde och att vi inte riktigt kande oss som hemma dar sa var det anda lite sorligt att ta farval till Johnny och gumman i restaurangen. Och nu bara nagon dag senare, sa nar man tittar tillbaka sa ser man tydligast, trotts allt, bara de ljusa stunderna i pa dramastranden. Man hor aterigen vagornas brus, ser krabbornas eviga springande, kanner lukten av havet, ser gummans vanliga leende och kanner den varma sanden under fotterna.

Visst var det paradiset, det blir bara aldrig som man riktigt tankt sig.. Imorgon drar vi till vietnam, backpackernas mecka Saigon. Forhoppningsvis hittar vi surfbrador och dykutrustning dar, nagra nya vanner och narga nya aventyr...

Glad forsta advent!